Jag har funderat lite på det här inlägget ett tag. Var jag skulle skriva det och hur jag skulle uttrycka mig. Men nu skriver jag det här i alla fall, fast det egentligen inte har med bloggens huvudämne att göra.
Jag har det senaste halvåret gått ner ganska mycket i vikt. Mer än jag nånsin gjort på ett bräde faktiskt. Det har förbättrat mitt allmänna hälsoläge enormt. Min MS är dock ungefär som den har varit sen jag återhämtade mig från mitt senaste skov. Det går upp och ned, och jag har perioder när kroppen sätter sig på tvären lite extra. Men att ha fått mer ork, en starkare kropp och slippa några andra eskalerande hälsoproblem har gjort väldigt mycket positivt för mig. Som att jag orkar träna till exempel.
Så mitt viktprojekt handlade i huvudsak om det – att må bättre, att orka mer och att rusta kroppen för dagar då min MS sänker den på andra sätt.

Ett av de mest irriterande ämnen jag vet är dieter. Jag är lite allergisk mot det (som säkert en del läst i tidigare inlägg här). Inte att ha hälsoprojekt, träningsprojekt eller följa olika kostinriktningar. Ärligt talat har jag inte så mycket emot dieter heller. Om folk bara inte ska älta det, tycka så mycket, vara så rabiata och pracka på andra sina åsikter. Ja, you know the drill.
Därför tycker jag att det är en lite konstig sits för mig just nu, när en hel del människor i min omgivning börjat kommentera min vikt (utseende, kläder, kropp) och fråga hur jag ”har gjort”.
Varje gång svarar jag med att berätta att mitt fokus är min hälsa, att jag är glad över att vara piggare och att jag har kunnat börja träna igen, vilket jag känner att jag mår bra av. Ändå är det som att det av de flesta liksom speglas bort och istället är fokus tillbaka på min kropp, antal kilon, metod jag använt och hur jag ser ut.
Missförstå mig rätt. Det är förstås great att jag får ett kvitto på att det faktiskt märks skillnad även utåt, att andra ser det på mig och att de ger positiv feedback. Men samtidigt väcker det en massa tankar hos mig som inte är odelat positiva.

Jag tror att jag fått fler komplimanger för mitt utseende och mina kläder de senaste månaderna än jag fått de senaste åren. Eller mer än så. Definitivt när det gäller utseendet, men även rent allmänt. Det är förstås härligt för en att olika sorters människor i ens omgivning tar sig tid att säga nåt snällt. För det är verkligen inget som man kan ta för självklart, och i vissa kontexter kan man verkligen säga att det inte har varit nåt vanligt för min del.

Men tyvärr väcker det en fråga kring vad som egentligen är den största skillnaden. Jo, min kropps vikt. Antalet kilon jag bär runt på. Jag är samma person som då. Jag har samma smak som då (jag har bara mindre storlek på mina kläder nu). Jag går till frissan lika ofta (eller sällan) som då. Jag sminkar mig lika ofta (och på samma sätt). Skillnaden är kanske att då hade jag mer behövt höra nån snäll kommentar om mitt utseende, min nya klänning eller mitt nyklippta hår än jag behöver nu. Nu känner jag mig ganska stolt över mig själv och glad över att jag kommit dit jag är nu. Jag får belöningar i det att jag kan sluta med vissa mediciner, att jag i perioder mår bättre än förut och att jag ibland orkar mer. Det är enklare att hitta kläder som passar. Att kroppen är lättare gör att livet blir lättare. Inte på alla sätt, men helt klart på vissa. Och jag är stolt över den förändringen och hur jag kunnat dra fördel av den.

Men det är samtidigt kluvet för mig att andras fokus när det gäller detta bara är den mindre mängden fett på min kropp och att jag kommer i en mindre klänning nu. Dessutom är faktiskt prestationen för mig det mentala – att ställa in mig på att lyckas istället för att misslyckas, att ställa om till att jag är en person som gör bra val när det gäller vad jag äter och att jag är en person som prioriterar att röra på mig när kroppen klarar det.
Jag har inte använt nån diet. Jag bantar inte. Jag äter allting. Och det finns ingen quick fix (för allt det här har jag jobbat hårt för, oavsett vad andra tror och tänker eller drar för slutsatser. Ingen av de gånger jag försökt gå ner i vikt förut – och det är många – har jag fått anstränga mig så mycket som nu. Det är bara på ett annat sätt än de andra gångerna). Det finns bara ett val jag gjort och konsekvenserna av det.

Jag säger inte att jag inte gillar att få kommentarer om att jag gått ner i vikt. Det är trevligt. Jag är inte helt bekväm med det, men det är positivt, Jag säger bara att det inte är det viktigaste. För mig. Och att jag undrar varför det är det för andra. Även när jag tydligt talar om att det inte för mig handlat eller handlar om att ”gå ner i vikt” eller hur min kropp ser ut eller vilka kläder jag kan ha eller vad andra ska tycka om min kropp.
Min man har alltid sagt till mig att jag är fin. Och jag tror honom. Att han tycker det. Han säger inte mer eller oftare till mig nu att jag är det, för han sa det ofta redan förut. Han tycker att det är bra att jag gått ner i vikt, för att jag mår bättre nu. Så nån gång ibland, när nån säger att jag är ”fin nu” eller nån kommentar som liksom anspelar på förändringen och att den är utseendemässigt fördelaktig för mig så säger jag att jag var fin förut också. Inte för att jag tycker att mitt tjockare jag var bättre, men för att mitt mindre tjocka jag inte är bättre. Inte på nåt annat sätt än att kroppen (i mitt fall) mår bättre. Och det är självklart ”fint”, men det är ju inte det de menar och inte det de säger. Och det handlar i huvudsak om den skjuts den fått att orka göra bättre val. Där inser jag som vanligt att folk utgår från sig själva och hur det är för dem, och inte på nåt sätt kan fatta att det inte är samma sak att vara normalviktig och börja träna eller att väga fem kilo för mycket och gå ner dem. Och jag fattar hur enormt stor skillnad det är nu när jag är närmare normalviktig, för det mesta är a piece of cake (fast mer en bit grönsallad) nu i jämförelse med då.

1. Om du är överviktig (och då menar jag mer än +5 kg) och otränad så är tröskeln för att börja träna oändligt större än för nån som är normalviktig och börjar träna. Jag kan säga att bara att dra omkring på en tung kropp är jäkligt energikrävande. Jag tränar en del nu (men inte mer än en genomsnittlig person som vardagsmotionerar på modest nivå) och jag kan säga att träna med en lättare kropp är en sån enorm skillnad. Det är nästan som en aha-upplevelse kring hur det kan känna att röra på sig.
Det handlar inte bara om kondis. Så alla hånfulla anmärkningar om att man ska röra på fläsket och ta sig i kragen och ”det finns inga ursäkter” och blabla från normalviktiga som tränar – alltså seriöst, håll käften om ni inte vet hur det är att försöka träna och komma i form om man har 20 extrakilon (eller mer) från början. Det är så jävla tungt (på alla sätt), även om man är motiverad. Jag kan inte ens jämföra hur det kändes när jag tränade tre gånger i veckan när jag vägde mycket mer och hur det känns nu. Jag kunde vara spyfärdig, helt slutkörd och knappt orka ta mig hem från träningen då. Även när jag fått upp flåset. Det tog emot nåt enormt. Nu kan jag också känna att det är jobbigt med ansträngningen, att det är segt och tar emot ibland. Men det är inte ens i närheten. Jag trodde att det kanske vara så här, men jag visste ju inte eftersom jag aldrig vägt så lite och var rädd att ta upp detta ämne för att bara få ett ”hur vet du det tjockis? Du är bara lat” tillbaka. Nu kan jag säga att  ju mindre kroppen väger desto lättare blir det att träna, och även BÖRJA träna. Dvs den uppförsbacke du har när du börjar träna som fet (och är i ganska länge i början) är oändligt mycket tuffare än stegen sen när du kan trappa upp träningen när du gått ned en del (nu pratar jag om normalmotionärer alltså). Ännu större är steget om man inte sen innan är särskilt motionsvan. Vilket jag inte är, även om jag tränat förut i omgångar. Det kommer liksom inte naturligt för mig.
Så för att tala klarspråk – en extra stor applåd till de som tagit sig över den tröskeln. Eller laddar för att göra det. För det är så värt det när kroppen väl börjar svara (för däremot ser man förbättringar snabbt, dvs om man bara jämför med sig själv så ger motion där man långsamt ökar tid, insats och ansträngning faktiskt synbar effekt) och man känner att man VILL röra på sig mer. Håll ut! Och framför allt – skit i alla som förringar den insatsen och säger ”det är bara att…”. Nej, det är inte bara…det är en ganska stor grej. Men det går. Och det är värt det. Jämför bara med dig själv, och tänk att allt du gör extra utöver det du måste är plus. Allt extra du går, allt extra du rör på kroppen. Hatten av för dig som tränar trots att din kropp är tung, trög och ovillig. Jag beundrar nu ännu mer människor som är överviktiga och inte i form som lyckas komma igång med träning och behålla motivationen. Så istället för att håna alla tjockisar som försöker så låt bara bli. Personligen kan jag tycka att det är bra mycket mer normalt att fråga en frisk och normalviktig person varför hen inte tar tag i sin hälsa, med tanke på hur mycket enklare det är för hen att komma i form än nån som både behöver gå ner i vikt och komma över andras fördomar om ”en tjockis som tränar”.

2. En del människor blir inte glada för din skull om du går ner i vikt. Det finns säkert tusen orsaker till det, men det är jävligt bekvämt att ha nån i sin närhet som alltid är tjockast och inte har ”en lika snygg tröja”. Jag kan känna tydligt hur det med vissa människor blir nåt slags osäkerhet kring att de plötsligt liksom måste ”räkna med en”. Vilket för mig är helt absurt. Jag är inte mer ”värd” nu. Jag var inte mindre värd då. Det är inte jag som förändras. Det är hur du ser på mig som gör det. Skärp dig bara! Var glad för min skull. Eller skit i att vara det, precis som förut. Men var det nån annanstans. Längre från mig. Lägg inte din energi på att prata om mig och hur jag ser ut, vad jag äter och hur jag har gjort ditt och datt. Ägna dig åt ditt eget liv istället. Du har säkert en del att jobba på…

3. Det finns inga magiska viktmirakel. Oavsett. Nej. Faktiskt inte. Tro mig. Hur man än väljer att göra detta är det nånting man måste förändra i grunden. Den processen är densamma oavsett hur man gör. Det är olika vilken del man behöver hjälp med. Jag har inte mött nån som på riktigt valt en ”metod” och sen från den dagen är det autobahn. Ingen. Vad de än säger utåt. För mig har de här kilona varit en kamp. Inte hela tiden, men en stor del. Jag har inte fått så mycket gratis som jag hoppades och jag har fått göra precis samma saker som jag gjort alla andra gångerna. Men denna gången är det stödet att inte kunna avvika från planen som hjälpt mig att komma förbi den punkt som jag alltid stupat på förut. Jag måste fortsätta. Det finns inget val. Det har hjälpt mig enormt mycket. Att ta mig vidare.
Sök den hjälp och det stöd DU behöver. Använd den metod som fungerar bäst för DIG. Allt annat kan du skita i. Håll fast vid det som hjälper dig och som får dig att må bra. Bry dig inte så mycket om andra och deras åsikter. De är inte du. Deras metoder kan funka för dig, men kan lika gärna inte funka alls. Det handlar bara om att hitta din väg. Men oavsett vilken det är kommer du att behöva anstränga dig!

4. Fundera lite på varför du värderar andra (och kanske dig själv) högre om kroppsvikten är mindre. Varför förringar du människor om de väger för mycket, tror du vet något om vilka de är, deras egenskaper och deras personligheter. Eller deras val. Du vet inte ett skit, Vad är det egentligen du premierar när du säger att det är duktigt, bra och en bedrift att gå ner i vikt? Att det är snyggare nu. Vad är det du vill säga med det? För även om mina skäl var främst hälsorelaterade så vet vi ju alla att det finns normalviktiga människor som äter skitmat, inte tränar och har dåliga vanor och tjockisar som tränar, äter bättre och faktiskt är i bättre skick än den andra gruppen. Men alla förklär sitt tjockisförakt till falsk omsorg om andras hälsa. Det är ju bara bullshit. De som kommenterar min vikt och min kropp nu är ju knappast primärt intresserade av hur min hälsa förbättrats, och det var inte de som förut till (eller om) mig pratade om min vikt heller. Jag har också vänner och bekanta som liksom låter den här tjockisfobin och nedvärderingen skina igenom i allmänna kommentarer. De menar säkert inte MIG eller nån annan de känner, men deras känsla är liksom att de är lite bättre ändå. Baföratt…Seriöst, nej det är de inte. Det finns tusen sätt man kan vara en bra människa på. Inget av dem handlar om vikt. Det finns tusen sätt man kan vara en dålig människa på. Inte heller det är kopplat till vikten. Det gör mig så jävla förbannad och besviken att människor som i allt annat har sunda värderingar, värnar om rättvisa och utger sig för att vara toleranta bara tanklöst slänger in kommentarer om andras kroppar, kroppsvikt och utseende och låtsas som om det är nåt som i sig självt är synonymt med dum, ful eller lat. Vad fan vet du om det? Ingenting. Det finns många saker jag är kass på, men jag är inte lat. En lat person går inte upp klockan sju och tränar fem dagar i veckan. Och när jag inte gjort det så har det inte berott på lathet. Det man kan anklaga människor som är tjocka för är att de inte värderat sig själva, sin hälsa och sin kropp tillräckligt. Och det är i mitt tycke ofta ett tecken på att man sätter nåt annat före – ibland andra människor och ibland andra saker. Tänk på det en liten stund. Bör man verkligen håna och peka ut en person som av någon anledning inte har satt sig själv främst? Bör man se ned på hen, prata skit om hen eller skuldbelägga hen? Nej, man bör tvärtom fokusera på att få hen att inse att hen (precis som alla andra) är värda att må bra, lägga tid på sin kropp och sin hälsa. Att det är bland det snällaste och viktigaste man kan göra både för sig själv och de man bryr sig om. Så igen – varför inte förgå med gott exempel, tips, stöd och pepp istället för det där andra så många sysslar med – dvs att skryta lite med hur duktig man själv är, prata skit om sig själv och andra när man inte lever upp till de sakerna och hela tiden fokusera på skuld och skam. Jag tycker att det är enormt kluvet att å ena sidan förutsätta att alla ska vara sunda, hälsosamma och duktiga och å andra sidan basera väldigt mycket social interaktion på att äta, dricka och inte alls göra sunda saker. Det är för mig väldigt inkonsekvent. Lite som att man faktiskt vill att andra ska misslyckas så att man själv framstår som en bror duktig. Det är så himla tröttsamt. Lev som du lär. Dela med dig av det goda (i betydelsen ”det som är bra” och inte ”det som är fett och socker i”). Visst, valet är i slutändan bara ens eget, men en bra medmänniska bjuder inte på karameller med ena handen och hånar den som äter dem bakom ryggen.

5. Fundera på om det finns nåt annat än vikt som du kan ge andra uppmuntrande kommentarer om. Kanske när de ser ut att behöva det mer än när du känner ett trängande behov av att tala om det? Bara en tanke. Lyssna på vad personen säger om du kommenterar hens vikt och utseende. Det finns en massa anledningar till att man går ner eller går upp i vikt. Allt handlar inte om att man aktivt valt det och käkat mer eller mindre chips. Vet man inte orsaken kanske man inte ska utgå ifrån att vikten är ett ok ämne. I mitt fall är det inget sånt bakom (men har varit…), men jag är inte så pigg på nån diskussion om min kropp med människor som jag inte är väldigt nära. Min kropp är min ensak, liksom andras kroppar är deras. Jag frågar inte andra om deras vikt eller ens deras hälsa (om de inte själva för ämnet på tal). Däremot försöker jag tänka på att det inte gör ont att säga nåt snällt till nån annan, och att det kanske är bättre att om man är en sån som verkligen inte strösslar komplimanger som man inte kan stå för lägga extra omsorg om att de man ger ska komma till nån som behöver och uppskattar dem. Bara en tanke.

Och nej, jag är fortfarande inte smal. Och jag tvivlar på att jag kommer att bli det. Men jag kommer att gå ner mer. Inte för nån beachsäsong eller för att andra ska sätta en ”ok”-stämpel på mig – utan för att jag vill att min kropp ska orka allt den utsätts för. För att jag ska kunna leva längre och för att jag tycker att jag förtjänar bättre. Jag unnar mig själv att träna, äta mer på det sätt som min kropp mår bra av och att tänka mer på vad som är bra för mig generellt.

Och ja tack – säg gärna snälla saker till mig – om min outfit, min frisyr, min ögonskugga eller varför inte saker jag är eller gör? Beröm mig gärna för det jobb jag lagt ned för att minska i vikt, för timmarna jag lagt på att träna och planera min lunch och mitt mellanmål. Den tuffa period som jag var tvungen att ta mig igenom för att tvinga kroppen att börja släppa ifrån sig kilona den så ogärna ville bli av med.
Säg gärna snälla saker om de kläder jag valt ut. Men att säga snälla saker som i huvudsak handlar om att min kropp väger mindre eller att jag har några storlekar mindre i kläder – det betyder inte så mycket för mig. För det i sig är inte varken prestationen eller målet. Och jag utgår från att komplimanger och uppskattning vill man ge för att de ska betyda nåt för mottagaren. I så fall kanske man ska fundera på hur ens kommentar landar. Var den önskvärd? Många män har speciellt svårt att förstå att om de kommenterar en kvinnas kropp så är det ibland inte odelat positivt även om det är ”snällt menat”. Många kvinnor tycker inte om att (okända) män tar sig rätten att recensera deras kroppar. Och helt ärligt tror jag att detsamma skulle gälla män om situation var omvänd.

Hur som helst är det så jävla skönt att känna så här på riktigt. Att jag är ok. Jag är inte smal, men det är ok. Jag gör så gott jag kan. Jag har aldrig vägt mig så sällan som nu och nojat så lite över antal kilon eller gram hit eller dit. För jag har fattat att det aldrig handlade om det för mig (utan mest för andra). Det handlade om att jag får lov att vara snäll mot mig själv och att den snällheten inte handlade om att ”få” äta vissa saker eller att ”få” slippa fysisk ansträngning. Snällheten handlar om att unna sig själv att må bättre och att unna sig själv att skita i andra. Jag unnar också mig själv att tycka att andra ska visa mig samma respekt som jag vill visa mig själv genom att ta hand om mig.